Då va vi där igen.

Eller ja, man kan väl se det på olika sätt. Det är mkt nu, helt klart!
Och med det försvann aptiten. En detalj jag inte (?) vill välkomna tillbaka är att jag förlikar mig med hungern. Vi kommer överens. Det är urbota korkat. Jag vet. Men likväl som jag tillåts (och uppmuntras!) att äta mkt ibland måste jag väl få äta lite ibland? Det är väl det däremellan som räknas? Ibland undrar jag om man nånsin blir frisk. Om ätstörningen tänker hålla fast hela livet. Tanken är inte skrämmande.Och det skrämmer.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0