Ändra (Ja den heter så nu, Ä) står vid grinden till mina ägor igen. Saker och ting blev bra. Löpresultaten avlöste varann. Men jobben trillade in och tiden fanns inte. Fann mig i det med ett nytt lugn. Kunde säga högt att "JAG har gått upp 7 kilo" utan att skämmas ögonen ur mig (även om jag uppenbarligen fortfarande är besatt av siffrorna). Men ju längre tid det tar mellan rundorna desto mer stiger den där prestationsåmgesten. Ska prestera överallt. Va bäst på jobbet, finnas för barnen jämt, träna 4ggr/v (minst!). Ända till den där orimliga gränsen som en kvinna, jag en gång trodde jag respekterade, satte upp. Och känner mer än nånsin att Ändra inte ska komma in. Grinden ska va låst. Men tar hon sig ändå in är dörren låst. Men det känns som att den här olägliga förkylningen är Ändras nyckel till grinden. Vem skrämmer mig mest; Ändra eller lunginflammationen? Det sistnämnda. Helt klart. Det är utom kontroll. Så jag gillar läget just nu. Hungern dalar. Vikten dalar. Men bara för en kort stund. Ändra kommer inte längre än till dörren. Så långt har jag kommit. Och det bara hände. Hann inte med. Lika bra så, ni vet ju hur det är med den där vännen ni inte kan leva med men inte heller leva utan.