Har ett av mina större bråk med Ä (ja vad ska vi kalla den, måste komma på nå bra namn). Vill väga mig, vågar inte väga mig. Vill inte stoppa i mig allt som lägger sig som nå stort runt magen och överallt (det ser ut så i min spegel). Men kan inte låta bli. Vart tog den där jävla karaktären, som resulterade i ett äpple varannan dag i tre månader iof, vägen? Klämmer, nyper på kroppen, speglar mig för att kolla vart nya fettdepåer hoppar sig. Kollar Louis Vuitton och Fendis vårkollektioner. Vill se ut som dem. Jag är 26 år, har tre fantastiska barn. Men ändå. När jag va 13 och mamma styrde hade jag iaf kontrollen över maten. Inbillar mig att jag tar kontroll. Men jag vet inte. Vet att ni är flera som inte hade en aning, eller kanske bara lite på känn. Har börjat prata om det. Men det känns läskigt. Pratar jag om det har jag tappat kontrollen. Så vi är osams jag och Ä. Det här handlar ingenstans om hur andra ser ut. Mår ni bra glädjer det mig till tusan. Det här är så egoistiskt att det bara handlar om mig och Ä, min bästa vän och värsta fiende. Är inte redo och säga upp bekantskapen, än.