Sitter vid Smittskyddsinstitutet. Inte gjort nå träligt. Bara kör betong. 3 kubbar i skopa. Shortsen åkte på. Jag hade faktiskt långbyxor imorse för första gången på...ja på hur länge då? Men sen blev det varmt ;)

Imorrn ska vi jobba länge; 21-22 ca. Blir bra; jobba sent, äta sent, röka sent, sova sent. Får ju inte göra nånting på torsdag innan op. Och jag hatar att inte ha nerver och tankar i styr. Varför har du inte frågat nån om det du undrar över då? frågar sig väl en del.

Och sinnes vad jag har försökt. Men när ingen vill svara, vad gör man då?
Det enda de säger är att "allt kommer gå bra!". Rent medicinskt; absolut! Den tvivlar jag inte någonstans på. Men med mina hjärnspöken då? Det var inte så lätt att hoppa och glömma. Vem tar hand om det där och då när ingen innan ville lyssna? Jag vill inte höra att "Det där kommer gå bra." och "Det där fixar du.". Jag är mig själv närmast, ingen annan är det. Inte nån kan ta ifrån mig vad jag känner eller tycker. Ingen kan släta över det.

Så jag jobbar imorgon. Sent. Sliter ut mig sådär så ögonen precis orkar vägen hem. Jag hoppas på en tidig tid, förbrukar alldeles för mkt mat och tobak just nu för att vilja något annat.

Och ett stort megatack till alla fina som erbjudit sig att skjutsa och hålla sällskap. Även om jag aldrig skulle kunna tacka ja, samvetet tänker för mkt på er, så betyder det oerhört mkt!! Ni vet vilka ni är <3

Xoxo