Pappa

Jag saknar dig. Vad vi hade. Igår blev jag trängd i Rissnekorset och lastbilen blev helt mupp. Jag hade behövt ringa dig då. Som förut. Kommer du ihåg?

Du säger att jag kan det men det är inte så. Pappa kom hem, för jag behöver dig...





14 år igen, för att jag kan.

Jag tänker inte inleda med "Förlåt att jag inte skrivit på länge men har inte hunnit/haft lust/tid yada yada". Jag skriver för min skull men du är välkommen att läsa.

Och jag känner inte för att skriva "kolla mitt nya kök/mina nya skor/mina söta barn". Jag skriver hellre om mitt inre. Om våldtäktsförsök, cancer, mobbning och anorexia. Vädrar mina tankar för min egen skull.

Jag va hos Mia Andersson på Anorexiamottagningen igår efter ett långt sommaruppehåll. Jag känner alltid direkt efter att besöket kanske inte gav något men kommer alltid på mig själv att lite senare grubbla, värdera, fundera.

Idag körde min chef mig från Väsby till Vallentuna för att hämta personbilen. Vi pratar lätt om hennes dotter som har/haft en ätstörning.
Och kände inget då, men nu tre timmar senare kommer jag på mig själv med en önskan. Att va 14 år igen. Svält och ångest. Ångest gentemot skolan; kommer de prata med mig idag? Skratta åt mig? Tissla och tassla bakom min rygg. Säga saker som får min självkänsla att krypa längre ner. Och min självbild att bli svartare och dummare. Förnedrar mig själv genom att fiska till mig deras gillande. Dag ut och dag in. Se mig, hör mig, rör mig. Hur svårt kan det va?

Ångest inför att komma hem. Vad skulle mamma säga att jag gjort för fel? Missat att torka bort smulorna från köksbänken som storasyster och lillebror skulle ha gjort eftersom att jag den här morgonen, precis som alla andra, väckt upp och fixat frukost? Kommer planerna för min fria timme ikväll gå i stöpet eftersom att allting bråkar. Och tråkar. Vill inte äta. Om jag slutar äta, ser hon mig då?
Jag äter ingenting på tre månader. Så när som på ett äpple eller en torr knäckemacka varannan dag. Hon ser mig inte.

Jag gjorde inte vad som hade förväntats av mig. Jag bestraffar mig i brittsommaren med påpälsade varma promenader. Se mig.
Men stänger in mig och bort mig. Bort från skolan och deras blickar och skratt. Bort från känslan av att inte räcka till. Men jag kämpar mig blå.

Min verklighet då som jag kunde mycket bättre än mitt lyckliga nu.
Mina underbara ungar, mina fina och förstående sambo, mitt jobb, alla fina själar till nya riktiga vänner, mina fransar. Kommer det ryckas bort om jag njuter för mkt? Jag känner som många andra i min situation att "tänk om det här bara är en fasad, en illusion. Som när som helst rasar och rycks bort. För jag har inte förtjänat". 14-åringen visste vad som var. Samma gamla visa.

Mia säger att anorexian var min räddning. Min bästa vän. Jag förstår henne. Vi visste var vi hade varann; jag, ångesten och svälten. Mitt i kaoset stod vi där och höll om varann.

Så ni fina som är min bästa verklighet; håll mig när det blåser. För jag vacklar fortfarande på vingliga ben. Trevar mig längre in i min fina verklighet.
Och i smyg, idag, tänker jag på den bräckliga 14-åringen. Spring aldrig, aldrig bort från mig.


RSS 2.0