...jag lovar. Jag ska inte det. Inte efter idag. Inte längre till någon efter att hon tittade på mig med det där ansiktsuttrycket. Hon såg hur jag tog mod, konstpauser, kämpade med nya andetag. Tårar som brände innanför ögonlocken, som jag vägrade släppa ut. Jag tog mascara idag, som en mur mot tårarna. Hon vet inte vad hon som sitter på andra sidan skrivbordet har för bagage. Få det inte att låta så lätt. Eller är det jag som förstorar upp minnena från då. Klänger fast vid min sista landyta. Och ändå ansiktsuttrycket som så tydligt säger; ge mig en hint när du är klar, jag har mer inövad info som ska ut. Och jag har fler patienter som ska in. Tack på förhand. Varför är jag så envis? Varför kämpar jag om mark som jag hela tiden förlorar? Som rämnar under mina fötter. Varje minne som försvinner är ytterligare ett steg mot stupet. Det har gått 12 år. Jag minns inte vilken årstid det var, kanske höst kanske vår. Jag minns inte vad han hette. Jag minns inte hur han såg ut. Jag minns inte hur han luktade. Jag minns inte hur hans händer kändes mot min livrädda kropp. Så varför kämpa om mark som går förlorad. Sluta kriga, energin tar slut. Hela mitt väsen säger åt mig att hoppa. Glömma. Så jag gör så. Du vinner. Jag ska glömma det som hände. Berätta inte det här för någon, dina sista (enda?) ord...