Släppte ut Harry igår, som vanligt. Och hade visst glömt bort och komma ihåg att gå med soporna, som vanligt. Och Harry hade så klart bitit sönder soppåsen, som vanligt. Inget konstigt eller ovanligt. En helt normal fredag. Då.

Går ner och gör mig iordning för sängen strax innan 24. Men va fan är det han har i munnen (börjar dra) och i halsen :-S
Ja det är hälften av ett tre meter långt snöre, andra hälften hänger utanför. Han ser ut som en gammelgädda.
Ringer Eniro, får numret till en jourvet. som jag ringer och väcker. Han vågar inte ge kräkmedel, ring Ulltuna!
Pratar med vet. Petter, tycker vi ska komma in pronto. Ge kräkmedel!

Ringer svärmor kl mitt-i-natten. Kommer och kollar barnen. Letar koppel, borde kunna använda snöret, det satt ju fast! Ut ur huset, in i bilen. Inga fingrar...f'låt snören i kläm?

Kommer till Ulltuna, passerar vårat bygge som är höljt i dunkel. Kommer in genom första ytterdörren med ett stadigt tag om Harrys halsband. Ringer B0001 på porttelefonen. Vet. Petter svarar, ska komma och öppna. Tittar ner mot mina Fred Perry-beklädda skor, inte lämpligt och stå på snöret när vet. Petter kommer. Kan ni tänka er Harry stå bakom mig då, med ett snöre som drar i mungipan och mäter 34,5 cm mellan gomseglet och mattes sko. "-Masse, kviv avj snöjet, det...*kväljljud* djaaaj i haljsen!". Hemska tanke.

Men den behövde inte ske, för vart fan är snöret? Snöret!? Där, på golvet en bit bort från oss ligger snöret. Som om ingenting hänt. Vet. Petter kommer med en blick som visar att trots att klockan är strax efter ett är han redo att kräka en hund. Men lika besviken som jag, för allt som behövdes var bara en 7 mil lång åktur. Då åker vi 7 mil hem igen då. Efter en kaffe på Shell. Hemma vid halv tre-tre. Gissa om jag var lite trött när lusen väckte mig vid halv åtta. Men nu är pancakesen klar och vi ska möla frulle, tjingeling!